-

oj. det här blir helt sjukt svårt. Jag får skriva en text som går på min känsla och en som går på mitt förnuft, för annars skulle det inte gå alls.


Mina känslor angående mina föräldrar är nog oftast ärligt talat inga som helst känslor alls. Jag hatar de oftast mest av hela mitt hjärta, och anser att de bara är ett störningsmoment i mitt liv. Jag har varit så otroooligt jävla hemsk och elak mot de det senaste året så jag orkar inte tänka på det. Skrikigt, kastat saker (där vissa grejer kunde ha blivit allvarliga skador om jag hade träffat. är ganska glad att jag är dålig på att träffa.), slagits,sparkats,ignorerat och andra hemskheter. Jag kan verkligen förstå de hur jävla oönskad och misslyckad jag måste va i deras ögon. Hur de hade stora förväntingar på mig som spädbarn. Hur duktig jag skulle bli när jag blir äldre, och så blev jag som jag blev. Usch. Jag känner väldigt  mycket ånger mot de och jag tror att jag innerst inne älskar de.

Mitt förnuft säger dock att utan mina föräldrar så kanske jag inte skulle ha funnits idag. Hur mycket stöd de har gett mig. Hur mycket de har engagerats sig i mig. Hur mycket hjälp de har fixat åt mig. Oftast åtminstone försökt göra det rätta när jag inte har varit mig själv. Känner mig väldigt elak som varit så jävla hemsk. Förlåt mig.

Usch fyfan va jobbig text